Hälsa

Sibirisk katt är i regel en hälsosam ras med relativt få rasspecifika sjukdomar. Ingen ras är dock helt fri från genetiska sjukdomar. Det handlar kanske snarare om att vi i dagsläget inte har så hög frekvens av de kända sjukdomarna inom vår ras att det utgör ett stort problem. Detta faktum är något som seriösa uppfödare arbetar aktivt för att bevara. För att vi ska kunna göra detta krävs kunskap och testning av de avelsdjur vi använder men också av sällskapskatter.

HCM

En sjukdom som tyvärr finns hos Sibirisk katt (i likhet med många andra raser och huskatter) är hjärtsjuk-domen HCM (Hypertrofisk cardiomyopati). En sjukdom som kort beskrivet gör så att hjärtväggen växer sig tjockare och till slut blir utrymmet i kammaren så pass litet att hjärtat inte klarar av att pumpa runt blodet ordentligt och katten  dör.

Rasen hade  några tråkiga bakslag när det gäller HCM redan i ett tidigt skede av rasens utveckling i Sverige. Detta ledde till att uppfödarna inom Sällskapet Sibirisk katt bestämde sig för att aktivt  arbeta för att minska sjukdomens förekomst hos rasen. Klubben anslöt sig till Maine Coon kattens hälsoprogram för HCM som administreras av Pawpeds. Sällskapet Sibirisk Katt är fortfarande anslutna till hälso-programmet, vilket innebär att alla avelsdjur ska ultraljudstestas före första parning och sedan årligen tills katten är 3 år, därefter vid 5 år och sedan ev även vid 8 år.

Till skillnad från Maine Coon och Ragdoll så finns inget genetiskt test för HCM tillgängligt för Sibirisk katt utan ultraljud är den enda metod vi har för att  se om katten är sjuk. Tyvärr är det dock så att HCM hos Sibiriska katter både kan debutera tidigt i livet (från ca 1 års ålder) och eller långt senare. Det är inte ovanligt att honor drabbas runt 7-8 års ålder och för hanar något år tidigare. Detta skapar en utmaning i avelsarbetet då man kan hinna ta flera kullar innan sjukdomen visar sig och man kan ta dem ur avel. 

Idag finns det relativt stor kunskap om vilka linjer som är drabbade av HCM och de flesta uppfödare jobbar aktivt för att förebygga HCM. Tyvärr finns det ändå många katter som aldrig testas och vissa katter som bara testas en gång vid 1 års ålder, innan första parning. Detta är inte tillräckligt! För att vi ska kunna förebygga HCM mer effektivt är det viktigt att katter testas upp i hög ålder. HCM är ett mycket komplext pussel att lägga och så länge det saknas massor med pusselbitar (både gällande ärftlighet och testresultat) så är det svårt att se hela bilden klart och tydligt.   

Siberian Research Inc. bedrev tidigare egen forskning (stamtavlestudier av drabbade katter) kring HCM och på deras hemsida finns deras deras teorier om sjukdomens ursprung hos rasen samt en lista med drabbade katter. För mer information om Siberian Research Inc, HCM och hälsoprogrammet,  titta under Hälsorelaterat på sidan Länkar.

Vi testar alla våra avelskatter enligt pawpeds hälsoprogram gör HCM och gör ett sista test runt 8 år. Vi lägger ner stort arbete på att göra parningskombinationer med så låg HCM-risk som möjligt. Helst riskfria katter är dock näst intill omöjligt att hitta.

PKD 

PKD (Polycystic Kidney Disease) upptäcktes på allvar hos rasen år 2018, då det visade sig att en vanligt använd avelslinje var drabbad. Efter det har en stor insats gjorts av både Sällskapet Sibirisk katt och andra instanser för att kunna bekämpa sjuksomen. Bland annat finns ett öppet testregister för PKD-scannade katter i deras regi. 

PKD innebär kort beskrivet att det bildas cystor på njurarna som växer sig större med åren och som till slut leder till njursvikt. Cystorna finns redan vid födseln men förstorade njurar och njursvikt uppträder i medeltal vid sju års ålder.

Symptomen är de samma som för övriga njurproblem och innefattar bl a ökad törst och urinering, minskad aptit, viktnedgång, depression och allmänt dålig kondition.

Idag finns tyvärr ingen behandling som stoppar utvecklingen av cystorna, men sjukdomen kan lätt begränsas inom rasen genom att alla PKD–positiva katter tas ur avel.

Det finns idag två sätt att testa katter för PKD - via genetiskt test (DNA) eller via ultraljuds-scanning. Det genetiska testet visar om katten bär på en särskild mutation som ger PKD (vilken är vanligt förekommande hos t ex perser). Denna gen förekommer hos Sibirisk katt men långt ifrån alla testar poritivt för denna gen.

Därför är ultraljudsscanning det säkraste sättet att testa för sjukdomen och är den metod som rekommenderas idag. Testet utförs en gång och bör utföras efter att katten fyllt ett år.

Vi scannar alla våra avelskatter för PKD innan avel. Detta gör vi även om föräldrarna har tetstas utan anmärkning. Anledningen till detta är att man inte med full säkerhet kan säga att den PKD som finns hos de katter som inte har den tidigare kända genen för PKD, beter sig på samma sätt som hos de som har genen. Det pågår just nu ett forskningsprojekt hos SLU för att utreda saken. Länk till forskningsprojektet finns under Länkar.

PK-brist

Pyruvatkinasbrist (PK-brist), eller pyruvate kinase deficiency (PK def.) som det heter på engelska, är en recessivt nedärvd sjukdom som orsakar anemi (blodbrist) hos katten.

Anemin uppträder ofta i perioder och mellan episoderna kan katten vara symptomfri. Symptomen kan vara diffusa och är även vanliga i samband med andra sjukdomar. Katten kan bli slö och orkeslös och kan få hjärtklappning vid lätt ansträngning.  Slemhinnorna blir bleka och kräkningar och mag-problem förekommer, liksom aptitlöshet,  viktned-gång, muskelförtvining och leversvikt.  Stressituatio-ner, dräktighet och infektioner/ sjukdomar kan förvärra symptomen.

Många katter med PK-brist får en normal livslängd men i vissa fall dör katten i svår blodbrist redan i unga år.

Sjukdomen  uppmärksammades hos vår ras efter att det genetiska labbet UC Davis gått ut med en rapport där man testat flera olika raser för genen. I Sverige har Sällskapet Sibirisk katts hälsoråd identifierat en linje där PK-brist förekommer men det kan finnas fler linjer. 

Det finns ett genetiskt test för sjukdomen vilket gör den lätt att förebygga. SVERAK har ett hälsoprogram för sjukdomen för några andra raser men det inkluderar idag inte Sibirisk katt. Regelerna är dock att aldrig para en katt som bär på dubbel uppsättning av anlaget, samt att aldrig para två katter som bär på anlaget.

Våra avelskatter DNA-testas för genen som orsakar PK-brist. Om båda föräldradjuren testats och är fria så behöver dock inte avkommorna testas.

Forl/TR

Forl eller TR som den numera kallas, är en vanlig tandsjukdom som drabbar katt. I studier har allt mellan 30 och  70 % av undersökta katter kontaterats ha drabbade tänder. Sjukdomen finns hos alla kattraser, huskatter och även vilda kattdjur i viss mån.

Enkelt beskrivet så bryts tanden ner inifrån vilket orsakar smärta för katten. Sjukdomen drabbar ofta äldre katter och enstaka tänder, men den kan också  debutera tidigt och drabba många (eller till och med alla) tänder under kattens livstid. Enda sättet att idag bota smärtan är att extrahera drabbade tänder.  Lyckligtvis klarar katter sig bra även utan tänder. 

Man vet inte i dagsläget vad som orsakar Forl. Man tror att många olika faktorer kan påverka. Det finns inget som pekar på att det är ärftligt eller att det går att förebygga med hjälp av t ex tandborstning. Om man regelbundet kontrollerar sin katts mun, samt tandstenssanerar den hos veterinär med jämna mellanrum,  så kan man dock upptäcka tecken på Forl tidigt.

Viktigt att vara medveten om är inte alla försäkrings-bolag ersätter Forl (förmodligen eftersom det är så vanligt förekommande och blir för kostsamt för dem) men If och Sveland gör det. Hos Agria kan man köpa till ett tillägg till försäkringen så att Forl täcks. 

För mer information om Forl, titta under  Hälsorelaterat på sidan Länkar.